.

Sockerrörsproduktionen är precis som många andra industrier där i-landsföretag placerar sina fabriker och plantage i i-länder, det finns många för- och nackdelar. Det sätter folket i en pressad situation, ett val mellan pengar och hälsa. På plantagen jobbar det alldeles för många timmar, med usla förhållanden och löner. Det är otroligt slitsamt och speciellt för sockerrörsproduktionen är att de utsätts för malaria då bevattningssystemen drar till sig mygg. Alternativet till jobbet på plantagen är inte många och osäkerheten att inte få en lön gör att många ändå väljer att jobba på plantagen. En mycket positiv aspekt på i-ländernas investeringar i u-länderna är att de för med sig är att de organiserar skolor, sjukhus, transport och elektricitet.

Sockerrörsproduktionen är en ganska speciell gröda som kräver speciella förhållanden. De kräver extrema mängder vatten, för det byggs pumpar och kanaler från floderna grävs för att konstbevattna plantagen. Man har i exempelvis i Moçambique försökt att odla utan konstbevattnings och det fungerar, men det tar längre tid innan de är mogna och de blir mindre.

När man ska skörda så bränner man allt runt om för att slippa en massa onödig tyngd och extra jobb för dem som ska sortera, därefter hugger men ned rören med yxa. Uppdelningen mellan män och kvinnor är att männen tar hand om bränning och nedhuggningen och kvinnorna har ansvar över ogräsrensning. Jorden består av 70% lera och 30% sand som plöjs med hjälp av traktorer och på vissa ställen besprutas marken för att slippa ogräs.

En sockerrörs planta används i 8 år, innan man byter ut dem mot nya skott. När man hugger ner rören vid skörd lämnar men en bit där det senare växer ut nya skott som växer till det man skördar nästa säsong. De första åter vid nyplantering bränner man inte plantagen eftersom de är för sköra.